En italiensk arkitekturskatt mitt ibland oss – Lisa Marie Mannfolk Eklund har dykt ner i boken Enchanting Architecture om Italienska kulturinstitutet i Stockholm och arkitekten Gio Ponti.
Ibland finns det inget härligare än att läsa när någon annan beskriver vad man själv just har upplevt. Plötsligt är man en del av världen. Man inte bara ser, utan blir sedd. Precis så kände jag mig i tisdags när dörrarna (magiskt) öppnade sig till Italienska kulturinstitutet på Gärdesgatan i Stockholm och vi fick ramla rakt in i Gio Pontis armar. Eller i vart fall den arkitektoniska motsvarigheten. Vi klappade på putsen, satt på stolarna, tittade på aulans spexiga, specialkonstruerade innertak, ryckte i dörrhandtagen och studsade upp för en av de tjusigaste trapporna i mänskligheten. Vilken fest. Och självklart finns det en nyutgiven bok om byggnaden: Enchanting Architecture (Instituto Italiano di Cultura / Five Continents) så att vi alla kan (åter)uppleva detta mys när helst vi önskar. Man tackar.
”Folk var pepp. Till och med arkitekturkritikerna lät sig övertygas”
Gio Ponti behöver väl knappast någon närmare introduktion – arkitekt, designer, redaktör, lärare, allkonstnär, visionär, gud. Men kanske att institutet och byggnaden är mindre kända? Italienska kulturinstitutet i Stockholm grundades i början av 1940-talet av penningstinna ingenjören Carlo Maurilio Lerici, som inte bara var intresserad av kulturutbyte utan också var tjenis med Gustav VI Adolf. Genom ett ärtigt markbyte fick vi svenskar en skön tomt i Rom och italienarna tomten på Gärdet. Nu kvarstod bara frågan om vem som skulle rita byggnaden där svenskarna och italienarna skulle mingla och lära av varandras kulturer. Ingen blev förvånad när valet föll på Gio Ponti, som kämpade på som bäst med Pirelliskyskrapan i Milano. Dessutom arbetade han visst med institutet pro bono. Vilken kille.
Byggnaden slog i alla fall upp dörrarna 1958 och folk var pepp. Till och med arkitekturkritikerna lät sig övertygas. Och nu håller den varsamt på att renoveras efter lång och trogen tjänst. Möjligen värt att lyfta i en bisats är att Gio Ponti så klart inte ensam gjorde allt. Svenska arkitekten Ture Wennerholm och Pier Luigi Nervi bistod, och senare tillbyggnad står Ferruccio Rossetti för. Boken är en ganska skön mix av blädderbok – institutets arkiv är orimligt fantastiskt – och semiakademiska texter av den sort som kan vara lite tunga att ta till sig; mindre solstol och mer framåtlutat läsande med ena fingret på google-knappen för att kolla upp en person här eller ett årtal där. Värt ansträngningen och lyxigt att under nästan 200 sidor får djupdyka ned i en enda byggnad och dess historia.
Boken utkommer i augusti. Om du är intresserad av att köpa ett exemplar så kontakta Italienska kulturinstitutet i Stockholm.