En kokbok som också är en introduktionskurs till arkitektur – boken Home Farm Cooking är läsvärd även för de som är mer intresserade av väl avvägda interiörer än matlagning.
John Pawson var min första kärlek. Eller, det är så klart inte alls sant. Det var nog Tintin. Och sedan kom David Hicks. Och Le Corbusier. Men ni fattar. Jag har gillat honom ett bra tag nu. Däremot gillar jag faktiskt inte alls att laga mat så det får ni möjligen ha i bakhuvudet när jag hugger in på nya Home Farm Cooking (Phaidon) av äkta paret Pawson. Det är alltså inte frågan om att jag systematiskt lagat mig igenom hela boken à la Julie Powells 365 Days, 524 Recipes, 1 Tiny Apartment Kitchen utan jag har närmat mig de drygt 250 sidorna utifrån mitt intresse för, och kärlek till, arkitekturen och vardagen. Lika ointresserad som jag är av att stå och mäta upp deciliter och finhacka lök, lika fascinerad är jag av hur människor utformar rutiner, ritualer och ceremonier i sitt umgänge med varandra. För mig blir det här, något högtravande, mer än en kokbok; sidorna visar på mänskligt skapande och hur allt hänger ihop.
”Boken är ett kärleksbrev till platsen och huset. Men också till vänskap och generositet”
Home Farm Cooking är en hyllning till vardagen hela vägen från den trivsamma strukturen på omslaget, genom John Pawsons känsliga renovering av gården till de säsongsodlade ingredienserna som så småningom ploppar ned i grytan. Vi följer John och hans fru Catherine under ett år på lantstället i Cotswold. De odlar, pysslar och serverar familj och vänner. Glädjer sig åt de första vårblommorna och kurar framför brasan på hösten. Han fotograferar skuggor. Hon känner livet i sig när solen värmer. Boken är ett kärleksbrev till platsen och huset. Men också till vänskap och generositet. Som bonus fungerar den även som introduktionskurs till arkitektur.
”Jag älskar idén att endast det bästa är gott nog. Det går självklart igen i recepten. Inget är överlastat eller krystat”
Pawsons formspråk får mig att tänka på Dolly Partons klassiska ”It costs a lot of money to look this cheap”. Det är nästan tomt inne i huset. En fåtölj här. Ett redigt träbord där. Synliga bjälkar i taket. Ingen konst på väggarna. Men allt är så klart sublimt. Jag älskar idén att endast det bästa är gott nog. Det går självklart igen i recepten. Inget är överlastat eller krystat. Och jag tycker om att samma glas, tallrikar och bestick hela tiden återkommer. Det är så uppenbart inte rekvisita inköpt för att snajsa till boksidorna utan något familjen använder varje dag.
Är man nedtonad ut i fingerspetsarna blir detaljerna som finns naturligtvis desto viktigare. Förlaget har lyxat till det med två olika sorters papper, vilket ger en påkostad taktil känsla och fotografierna av Gilbert McCarragher och John Pawson själv är ljuvliga. Som grädde på moset kan nämnas förordet, en genre jag brukar tycka är för losers, men det här, signerat Alison Morris, är en liten pärla. Språket är lika kristallklart, avskalat och samtidigt rikt som den så kallade minimalismen när den görs med mästarhand.