Arkitekten Kengo Kuma berättar om sitt Tokyo i boken My Life as an Architect in Tokyo. Lisa Marie Mannfolk Eklund har läst – till början med viss skepsis men snart med återvunnen tillit till berättaren.
Tillit är A och O i en rad förhållanden, det kan vi väl alla skriva under på? Jobbigt att gå runt och misstro folk till höger och vänster. Inte minst viktigt är det att lita på folk som ger en rekommendationer. Har de koll? Har de bra smak? Eller kanske snarare: har de min goda smak? Ibland är det svårt att veta; det uppdagas för sent – när man redan sitter på den ”härliga” baren. Inom litteraturvetenskapen finns begreppet opålitliga berättare. De kan vara alldeles, alldeles underbara. Läsaren förs bakom ljuset. Det blir samma typ av katarsis som efter en riktigt läskig skräckfilm: Jösses! Tur att det inte hände i verkligheten.
”genren – en lite kuriös men förtjusande blandning av reseguide och memoar – inbjuder till grubbleri”
Jag vet egentligen inte varför jag tänker på allt detta medan jag bläddrar igenom Kengo Kumas bok My Life as an Architect in Tokyo (Thames & Hudson). Kalla det ett sjätte sinne. Jag har ingen anledning alls att misstro Kuma, jag har inte ens något riktigt förhållande till hans arkitektur, men genren – en lite kuriös men förtjusande blandning av reseguide och memoar – inbjuder till grubbleri. Och den tvingar en själv (och kanske hela världen) att dra ned på tempot. Allt rör sig plötsligt i slowmotion och man får oändligt med tid att fundera.
”Texten vaknar till liv och viskar små hemligheter. Författaren blir personlig och generös”
Först tycker jag att det är segt. Att texten är trist och Kuma borde rappa på. Jag har aldrig varit i Tokyo och namnen på platserna säger mig inget. Jag stirrar på bokstäverna och de stirrar tillbaka. Lite som avgrunden och Nietzsche. Men på sidan tolv nämner han min all time favoritfilosof Roland Barthes och jag kommer in i andra andningen. Texten vaknar till liv och viskar små hemligheter. Författaren blir personlig och generös. Han slår fast att Le Corbusier var förra århundradets viktigaste arkitekt, att det är pinsamt med skyskrapor på tjugohundratalet, att en av hans egna viktigaste designprinciper är att göra kanterna så tunna som möjligt. Han sågar Philippe Starcks Ashai-byggnad utan pardon och delar med sig av framtidsspaningar och insikter om japansk arkitektur. Han tipsar om var han själv drack billig öl som ung, och var den godaste sushin finns. Det blir en bladvändare. Jag läser snabbare, och världen får upp farten igen.
Det är inte en självklar reseguide, utan vindlande och personlig. Till och med självupptagen. Men vi måste alla åka till Tokyo med den här lilla volymen i handen så fort vi får chansen. Lita på mig.