Ett vackert landskap i miniatyr – välansat, harmoniskt och alldeles utsökt i sin återhållsamhet. Vi fördjupar oss i den japanska trädgårdskonsten.
Bambu, forsar, stenar, magnolia och vindpinade tallar. I den japanska trädgården samsas olika naturelement som i ett perfekt stiliserat fotografi. Allting är noga arrangerat och planerat enligt principer som enkelhet och återhållsamhet. Med ett minimum av tillbehör uppnås en maximal effekt. Japaner menar att en trädgård är färdig först när ingenting i den längre kan tas bort. Målet är att framhäva naturlandskapet, fritt från konstgjorda inslag och prydnader. En annan utgångspunkt är att trädgården ska var innesluten, som skyddad mot omvärlden.
Trädgårdskonsten värderas högt i den japanska kulturen och för att förstå principerna kring den beger vi oss tillbaka till 700-talet, då japanska köpmän nyfiket bevittnat de vackra trädgårdarna som anlades i Kina och började föra in dessa tekniker och stilar, om än anpassat efter egna värderingar och filosofier, till Japan. Framför allt var det den gamla inhemska religionen shinto och buddhismen som kom att prägla utformningen av de japanska trädgårdarna. I shintoismen är naturen besjälad av gudar eller andar som kan finnas närvarande i höga berg, vattenfall, stenar eller träd. Dessa platser anses heliga.
”Målet är att framhäva naturlandskapet, fritt från konstgjorda inslag och prydnader”
Medan de europeiska trädgårdar ofta kännetecknas av en strikt symmetri, finns det inte alls i en zenträdgård. Lugn uppnås inte med ordning och upprepning, utan med naturlighet, varför du aldrig ser jämna tal i zenträdgården. Symbolik är viktigt. Krattad sand står för havet och frånvaron av tankar. Rinnande vatten är livets källa. Zenbuddhisterna menar att meditation är ett sätt att lära sig att finna harmoni och en trädgård som är planerad efter vissa riktlinjer är det perfekta stället att meditera på. De första kända trädgårdarna anlades på Japans största ö, Honshu. Estetiken präglades av öns landskap med vulkaniska toppar, smala dalar, vattenfall, sjöar och stränder av små stenar. Men även av öns rika variation av blommor och olika trädarter och av Japans fyra olika årstider med varma, fuktiga somrar och snöiga vintrar.
Det finns flera generella karaktäristiska inslag i den japanska trädgården, varav bambu är ett av de vanligaste. Även azalea på stam och japansk lönn med sina praktfulla blodröda löv är vanliga. Koreagran och olika körsbärsträd, som exempelvis Prunus subhirtella ’Autumnalis’ (Vinterkörsbär), blommar både på vintern och en andra gång våren. Magnolian är också vanlig i zenträdgården och i de skuggigare delarna återfinns ormbunkarna. Vidare ses gärna noga planerade grusgångar där stenar och växter framhävs i exempelvis en krök. Stenar är viktiga i alla japanska trädgårdar, stora som små. Allra helst helt oskadda och täckta med mossa som om de funnits där sedan urminnes tider. Vatten är också viktigt eftersom det ger ro. Små bäckar och sjöar med karpar utgör gärna en plats att stanna till vid. Inom buddhismen är vatten och sten som yin och yang, motsatser som kompletterar varandra.
Gemensamt för de japanska trädgårdarna är den rogivande fridfulla atmosfär som omger dem. För den som vill besöka och inspireras av dem i verkliga livet finns en mängd vackra exempel världen över. Några av de mest imponerande återfinns inte helt oväntat i Japan. Kenroku-en ligger i Kanazawa, vid havet, och är Japans mest berömda. Trädgården i Ryoanji-templet i Kyoto är en annan och i Kumamoto på ön Kyushu ligger Suizenji, i vilken man har återskapat den gamla vägen som band samman Tokyo med Kyoto. Utanför Japan tillhör både den japanska trädgården i Portland, Oregon och i Golden Gate Park i San Francisco några av de vackraste.
I den japanska trädgården i Portland, Oregon finner du denna ståtliga japanska lönn.
Publicerad i Nya Rum nr 4-2019