Hur mår den nordiska arkitekturkritiken? Hur pratar vi om arkitektur i dag, och hur påverkar det i sig arkitekturen? Det är frågor som lyfts i utställningen Jävla kritiker! som öppnade på Färgfabriken i Stockholm i helgen.
Foto: Johan Österholm
Hur kan man skapa arkitektur om man inte har en stark kultur för att diskutera kriterier för arkitektonisk kvalitet, och hur kan vi stärka kritikens betydelse inom arkitekturdisciplinen? Det vill curatorerna Anders Rubing, Andrea Ougaard och Morten Birk Jørgensen väcka diskussion kring med utställningen Jävla kritiker! som just nu visas på Färgfabriken i Stockholm.
– Dessa frågor leder oss också till nya frågor om kritiken, som: vilken roll kan kritiken spela i framtiden? Vilka ramar ska sättas för kritiken och kritikerna? Kan vi etablera en gemensam nordisk arkitekturkritik? Utställningen försöker inte svara på någon av dessa frågor, utan vill hellre se nyfiket på dem, som en hyllning till kritiken, säger Anders Rubing.
För att utforska ämnet har curatorerna låtit sex arkitekturkritiker från Sverige, Norge och Danmark skriva en text om en fiktiv byggnad. De har sedan parats ihop med sex arkitektkontor från de tre länderna, som i sin tur fått i uppgift att ta fram varsin modell utifrån texten.
– En av frågorna vi diskuterar är ju ”kan vi ha en gemensam nordisk arkitekturkritik?”, därför var det viktigt att para ihop kritiker och arkitektkontor över landsgränserna. Innanför de premisserna valde vi sedan kritik som antingen spelade på något vi tänker att ett visst arkitektkontor gör väldigt bra, eller kritik som kunde utmana ett arkitektkontor att göra något de inte gjort förut, säger Anders Rubing.
Det är spännande frågor, och det är stora frågor. Kritikerna har dessutom alla närmat sig uppgiften på sina egna sätt, vilket i sin tur har resulterat i att nya frågeställningar uppstått. Sara Ettrup, dansk arkitekturkritiker och arkitekt, valde att ta avstamp i en existerande plats och en återkommande utmaning i stadsbilden – hur kombinerar man behovet av nybyggnation med redan existerande, kulturhistoriska byggnader i stadsbilden?
– Det stod tidigt klart för mig att jag ville utgå från ett befintligt case och använda det här formatet till att utforska en specifik fråga. En fråga som också återspeglas i ett större, mer generellt sammanhang och troligtvis återkommer i liknande fall i resten av Norden – den orörda poesin kontra större utvecklingsplaner.
Andra, som arkitekturkritiker Rasmus Wærn, såg däremot avsaknaden av reell kontext som en fördel, för att inte säga förutsättning, för sin fiktiva byggnad – en gymnasieskola.
– Jag ville skriva fram en byggnad som är nära på idealisk – det är betydligt enklare om man inte har en faktisk verklighet att förhålla sig till. Min text har sitt ursprung i en kombination av ideal och fantasi. Inte så olikt arkitektens gestaltande arbete, fast utan en tomt, säger han.
– När vi fick kritiken från kritikerna såg vi att det i många av texterna var ett annat språk än man är van vid, ett mer skönlitterärt språk. När vi sedan såg de formgivande arkitekternas svar upptäckte vi också nya aspekter och djup i kritiken, och samtidigt hur översättningen till form skapade många fantastiska gestaltningar, säger Anders Rubing.
– Målet var ju inte att utforma en konkret byggnad i tanken eller texten, utan att skapa ett intressant underlag som arkitekterna skulle kunna gå in i en dialog med snarare än dikteras av, säger Gaute Brochmann, norsk arkitekturkritiker och en av de medverkande i utställningen.
Så vilken inverkan kan en välmående arkitekturkritik ha på arkitekturen? Uffe Leth, arkitekt på Leth & Gori, ett av de medverkande arkitektkontoren, tror att det kan öppna upp för en givande dialog.
– Arkitekter har ofta en känsla av att kritiken av deras verk inte tar hänsyn till de ramar och förutsättningar som projektet har vuxit fram ur. Därför är det intressant att läsa texter från kritikernas sida, som är både drömmande och fantasifulla i förhållande till vad arkitektur kan vara om man (delvis) avskaffar de begränsningar som arkitekturen normalt omfattas av. Det ger en möjlighet att ställa och svara på flera svåra frågor, säger han.
Även Sara Ettrup tror att det finns mycket att vinna på att låta arkitekturkritiken bli en del av själva arkitekturen. Att användandet av kritikens språk kan öppna upp något i arkitekternas skapandeprocess.
– Kan den här metoden skapa bättre stadsrum och byggnader genom att bidra med en annan typ av rumslig förståelse? Personligen har jag fått upp ögonen för en kompletterande metod som jag tror att man kan arbeta med parallellt med de mer klassiska sätten att producera projekt på.
Samtidigt finns mycket att utveckla inom arkitekturkritiken – för kritikens eget välmående.
– Vi saknar en mångfald av kritiker från olika bakgrunder och med olika fokus, en mångfald av publikationer som trycker kritik, och vi saknar en mångfald av diskussioner om kritiken. Jävla kritiker! Är en diskussion, men vi välkomnar många andra diskussioner och hoppas att utställningen kan bidra till det, säger Anders Rubing, curator.
– Arkitekturkritiken, liksom kulturkritiken i stort, befinner sig i en slags kris. I klickjournalistikens spår har debatten trängt undan de konventionella presentationerna av arkitektur. Där befinner vi oss nu – i banala diskussioner om fult och fint som aldrig når bortom klichéernas horisont. Projektet har gjort detta ännu tydligare för mig, menar Rasmus Wærn.
Medverkande i utställningen Jävla kritiker! är arkitekturkritikerna Sara Ettrup, Rasmus Wærn, Gaute Brochmann, Mari Hvattum, Martin Søberg och Ylva Frid, samt arkitektkontoren Leth & Gori, Element, Jonathan Houser, Kaleidoscope, Krupinski/Krupinska och Tham & Videgård.
Utställningen visas på Färgfabriken i Stockholm och pågår fram till 18 april.