Lisa Marie Mannfolk Eklund går på rundtur hemma hos Bruno Mathsson och charmas av husets öppenhet, mosaikgolv och flört med Josef Frank.
– Du tittar åt fel håll. Åt fel håll!
Det är sant. Jag filmar något helt ovidkommande med mobilen samtidigt som bilen långsamt smyger sig fram mot Villa Södrakull, Bruno Mathssons privata bostad, en kort tur utanför Värnamo. Dessbättre är det inte jag som kör. Luften är mättad med oktoberfukt medan vår lilla grupp och Dan Thelander, delägare till Bruno Mathsson International och alltså den som har nycklar till huset vi ska besöka, samlas utanför porten.
Den gastar inte, den här byggnaden. Är sluten mot vägen och öppnar upp mot vattnet på andra sidan, mot naturen. Det räcker inte att vara snickare, tänkte Bruno Mathsson. Sedan räckte det inte att vara möbelformgivare heller. Världen förtjänade mer av hans geni. Hans vision inkluderade även hus och efter USA-resan i slutet av 1940-talet, där han bland annat fått chansen att träffa Marcel Breuer och Philip Johnson, och upptäcka paret Eames arbete med Case Study-projektet, föddes tanken om stora glaspartier, dialog med den exteriöra miljön, ljus och öppenhet.
”Han syns helt enkelt ha varit något av ett as.
Men också en charmör.”
Dan Thelander har vuxit upp med Bruno Mathsson, hans pappa var en av designerns närmaste medarbetare, och anekdoterna är många och initierade. Inte alltid uppskattande. Bruno Mathsson var strängt upptagen av sig själv och sina önskemål. Hans arbetssätt förutsatte en omfattande och välorganiserad apparat som kunde ta hand om allt det han själv inte hade lust med. Han syns helt enkelt ha varit något av ett as. Men också en charmör, berättar Dan Thelander.
”Det mjuka ljuset inomhus får alla att sänka rösten. Eller om det är historiens vingslag.”
Huset har också charm. Det är intagande. Det mjuka ljuset inomhus får alla att sänka rösten. Eller om det är historiens vingslag. Det är egentligen en ganska enkel enplansvilla med ett tjusigt glasparti vettande mot sjöutsikten, men detaljerna är utsökta. Mosaikgolvet, tillverkat i Kosta, levandegör byggnaden och möblerna, naturligtvis signerade Mathsson, passar föga förvånande omgivningen som handen i handsken. Ett något oväntat men effektfullt inslag är det frikostiga användandet av Josef Frank-textilen Aralia som ursprungligen formgavs till en Wien-inredning 1928. De glada växterna studsar i den avskalade miljön. Ett mästarmöte.
Bruno Mathsson ritade tre bostäder åt sig och sin fru, Villa Södrakull uppfört 1964, sommarhuset i Frösakull från 1960 och Casa Mathsson i Portugal, 1973. Dessutom byggde han ut kontoret inne i Värnamo. Förutom sina egna projekt ritade han även ett fyrtiotal andra byggnader, allt från sommarhus till utställningslokaler och industribyggnader.
Vi strövar i sovrum, kök och arbetsrum. Toaletten känns nästan förbjudet privat att beträda. En vägg inne i vardagsrummet täcks av en bokhylla i bekant design. Här trängs allehanda godbitar: H.C. Andersen samsas om utrymmet med Peter Celsing och utställningskataloger från Louisiana. I en bokvagga står några deckare, bland annat Agatha Christie på franska, tillsammans med lättsam romantik av Barbara Taylor Bradford och erotiska klassikern Story of O. Det är en smula kallt inne i huset, den öppna spisen används inte, men böckerna ger värme.
Det mångfacetterade biblioteket skänker interiören en puls, ett hjärta som slår, en knasig personlighet. Modernismen känns plötsligt levande. Bokryggarna är inte arkitektur. Jag vet att jag tittar åt fel håll. Men ibland blir det rätt ändå.
Publicerad i Tidskriften Rum nr 11-2020