Vintankar från 1920-talet blev unikt strandhotell - By RUM
Annons
Arkitektur, Design

Vintankar från 1920-talet blev unikt strandhotell

Gamla vintankar i betong, en hotellägares höga ambitioner och en ekonomisk kris. Det låter inte som en självklarhet, men det skulle visa sig vara perfekta förutsättningar för arkitekterna på K-studio att skapa det unika strandhotellet Dexamenes Seaside Hotel.

Annons

Foto: Claus Brechenmacher, Reiner Baumann

Det är himmelriket, varken mer eller mindre. Vi checkar in på Dexamenes mitt i natten. Luften är tjock av fukt och värme, och i bilen på väg från Aten har vi sett det mest magnifika åskväder. Vi blir lotsade till våra rum efter en snabb, viskande rundtur med hotellets grundare och ägare Nikos Karaflos. Vi dumpar honom. Sedan promenerar vi längs med stranden. Medelhavet är småvilt i natt och vågorna bara ett femtiotal meter från hotellrummets dörr.

Dexamenes betyder tankar, och det är precis vad det handlar om. Men inte bara sådana som finns i din hjärna utan sådana som rymmer vin. Fast här har det inte gjorts vin på ganska länge. När komplexet byggdes på 1920-talet spåddes Greklands vintillverkning en blomstrande framtid men insekter förstörde exportmöjligheterna och vinet som gjordes här tillverkades till slut endast för lokalt bruk. Men inte desto mindre finns byggnaderna kvar och läget alldeles vid vattnet passar både turister och varutransporter. De flesta hotellrummen är inrymda i före detta vintankar. Det är mer än kuriosa, det är vackert och väldesignat. Det finns en villa att hyra också, där bodde tidigare förmannen.

Annons

”Arkitekten i mig blev sugen på att göra något med de existerande volymerna”

Nikos Karaflos föräldrar köpte marken 2003 men visste inte riktigt vad de skulle göra av den. Planer på ett hotell föddes ganska tidigt men utan att realiseras. Förmansvillan renoverades 2011 och hyrdes ut men det var inte förrän ett par år senare som arkitektkontoret K-Studios blev inblandade. 
– Jag fick en helt rimlig förfrågan: ”Kom till Kourouta och kolla in läget!”. Jag hade ingen aning om var det låg. Jag visste inget om den här underbara stranden, berättar Dimitris Karampatakis, en av kontorets grundare, medan vi sitter i restaurangen närmast havet. 
– Vi vandrade runt på den här speciella platsen. Jag gillade den ärliga strukturen i kombination med omgivningen. Det räckte för att jag skulle bli intresserad av att jobba vidare med projektet, fortsätter han.

Annons

Frågan var vad man skulle göra med den befintliga bebyggelsen. Tankarna innebar än så länge mest problem. Det var ju en himla massa betong som måste forslas bort. Nikos Karaflos visste tidigt att han inte ville göra ett vanligt strandhotell, det skulle vara mer personligt, mer ambitiöst. Men hur?
– Arkitekten i mig blev sugen på att göra något med de existerande volymerna. Och turisten i mig frågade sig om man verkligen reser hela vägen ut hit för bara ”vanlig” lyx. Vi utgick inte från hur hotellet skulle se ut, utan vad vi skulle kunna erbjuda, vilka vi ville skulle komma, vad de skulle göra och hur länge de skulle stanna. Vi är alltid intresserade av konceptet och kontexten, därefter kommer resten, säger Dimitris Karampatakis.

”Måtten gjorde att det kändes som om de som byggt tankarna hade gjort det med flit för att de skulle kunna användas som hotellrum”

Annons

”Vi blev mer lekfulla, det är ju ett strandhotell i slutändan. I början behandlade vi det hela nästan som ett museum”

Efter ett år fanns en övergripande plan, men varken arkitekterna eller ägarna var helt nöjda. Och sedan gick luften ur den grekiska ekonomin och en djup kris följde. I efterhand konstaterar de att pausen förde något gott med sig. De hann fundera mer på projektet, men kanske ännu mer avgörande var att Nikos Karaflos började jobba som kontorschef hos K-Studio. 
– Han har en kreativ hjärna men är samtidigt duktig på affärer. Vi fick ett annat förhållande och lärde känna varandra bättre. Och kontoret fick en affärsplan i och med Nikos, det hade vi inte tidigare, konstaterar Dimitris Karampatakis.
– Krisåren var hemska, vi visste ingenting om framtiden. Vi hade en plan B, en plan C, en plan D. Ett tag funderade vi på att flytta hela företaget till London. Sedan kom brexit … , säger Nikos Karaflos.

Annons

Under något år låg projektet helt nere och arbetsinsatserna krävdes på andra håll. Sedan återupptogs jobbet och då stod tankarna i centrum. De mäter fem gånger sex meter och har tre meter i takhöjd, vilket gör dem till ideala hotellrumskandidater. Frågan var bara hur de såg ut på insidan. Vi talar ändå om hermeneutiskt tillslutna vinbehållare. 
– Måtten gjorde att det kändes som om de som byggt tankarna hade gjort det med flit för att de skulle kunna användas som hotellrum. Men vi hade ingen aning om det skulle fungera förrän Nikos tog fram en vinkelslip och öppnade en av dem, berättar Dimitris Karampatakis.
– Vi slappnade av när vi såg att det skulle fungera. Vi blev mer lekfulla, det är ju ett strandhotell i slutändan. I början behandlade vi det hela nästan som ett museum, fortsätter han.

Tankarnas råa betong gav ingången till resten av estetiken. Här skulle allt vara enkelt, ärligt. Inget skulle täckas över eller fejkas till. 
– Det var frigörande att inte behöva göra saker tjusiga. Jag tycker kanske inte att det blev vackert men självsäkerheten skiner igenom. Vi tillverkade inte tankarna, men Nikos fyller dem med innehåll. Med konst, upplevelser, möten, mat, vin, lokal kultur, säger Dimitris Karampatakis.

Hotellet har precis öppnat när vi hälsar på. Det öppnade i maj 2019. Men eftersom byggnaderna har stått här sedan 1920-talet känns det redan inbott. Och fortsättning följer. Det finns en hemlighet bakom muren nere vid de sista tankarna. Än så länge skymtar bara vilda prunkande blommor, men Nikos Karaflos har planer som sträcker sig ännu längre bort längs med stranden.

Publicerad i Tidskriften Rum nr 10-2019 och nr 8-2020

Annons