Vi åker till Vandalorum tillsammans med 2021 års Bruno Mathsson-pristagare, slår oss ned i ett moln och pratar om höga krav, utforskande design och en inre kompass. Hur gick Monica Förster från att vara helt oanställningsbar till att bli en av våra mesta designers?
Foto Patrik Lindell och Per Ranung
När Hedvig Hedqvist ringde dig och sa att du hade vunnit 2021 års Bruno Mathsson-pris och att du absolut inte var tvungen att göra en utställning men gärna fick, såg du det här framför dig?
– Nej, det första vi gjorde var att åka ned och titta på lokalen. Det är mycket rymd så man måste fundera noga på vad man vill göra och vilken känsla man vill förmedla. Det var så vi började.
I förgrunden syns produkter från Zanat där Monica Förster också jobbar som creative director.
Vi sitter inne i ett av dina klassiska moln nu. Hur tidigt kom de in i bilden?
– De kom in väldigt tidigt. Det kändes viktigt och roligt att visa saker ur hela min karriär och molnen gjordes för länge sedan. Och jag har aldrig visat så här många samtidigt i en utställning tidigare.
Tycker du fortfarande om din ”gamla” design?
– Ja, det gör jag. Tanken har alltid varit, från första början, att jag ska göra saker som inte går att tidsbestämma. Det är en medveten strategi.
Hur gör man det?
– Man jobbar inte med trender utan mer inifrån än utifrån. Och jag jobbar med material som är beständiga eller blir vackra med tiden.
Hur bestämmer man sig för vad man visar på en retrospektiv?
– Vi har utgått från flera kriterier: antingen tycker jag extra mycket om föremålet, eller så kanske det visar på en bredd hos studion eller på mitt arbete utomlands eller är i en intressant skala. Samtidigt är jag ganska minimalistiskt lagd och vill inte visa för mycket. Utställningen ska vara luftig och det är viktigt att det finns tomma ytor där man kan andas.
Använder du din egen formgivning?
– Ja, absolut.
Måste man det om man är designer?
– Nej, verkligen inte. Jag är lite kluven när det gäller det. Vårt hem är förvisso fullt med min design och vi använder den hela tiden men samtidigt är det jobbigt för jag letar ständigt efter fel, efter bättre lösningar. Jag är hela tiden på tå. Det är ett sätt för mig att utvecklas.
Du är väldigt sträng mot dig själv. Finns det någon grej där du känner ”där satt den, Monica. Bra gjort!”?
– Inte ofta, men det händer. Fast oftast är det någon liten detalj som kunde ha varit ännu bättre. Jag strävar efter perfektion. Men det behöver inte vara perfektion i traditionell mening utan det handlar om vad som är det bästa för produkten.
Jag är nyfiken på de här fåglarna för Svenskt Tenn för jag tycker att de sticker ut lite i din produktion. Hur gick det till?
– Jag vet inte riktigt vad som hände där. Det var något intressant med den där tråden som jag ville experimentera med. Någonstans tror jag att Estrid Ericson skulle ha gillat dem när jag tänker på det. Det var jag som kom med fåglarna till Svenskt Tenn, så jobbar jag inte så ofta.
Är det nervigt att presentera en idé för en samarbetspartner eller producent?
– Nej, men det är klart att jag anstränger mig för att det ska bli bra. Oftast har uppdraget tydliga ramar att förhålla sig till. Och många producenter vill att man ska bryta lite lagom mot reglerna; ge dem något de inte riktigt visste att de ville ha. Det ligger inte så mycket prestige i att presentera idéer. Det viktiga är att man samarbetar med människor och företag som delar ens visioner och referenser.
Jag är förtjust över att få vara inne i ett moln. Det saknade jag mycket i Snowcrashutställningen på Nationalmuseum. Vad var ursprungstanken, att skapa ett mobilt rum?
– Ja, precis. Det blir en mental avskärmning. Man ska kunna blåsa upp det på kontoret.
Man fattar att det blev en snackis. Köpte någon dem?
– Ja, molnet har inte sålt i några jätteupplagor men ändå kontinuerligt sedan 2002–2003. Det finns fortfarande i produktion. Många tycker att det känns aktuellt. Det tog ett tag att räkna ut hur det skulle fungera. De är byggda av valv, precis som kyrkor, vilket man vet är en fungerande, bärande struktur. Och tanken var redan från början att man skulle kunna förändra ljuset och projektera bilder på dem.
En ganska underbar blandning av en hightech och barnkoja. Gjordes det som en galen prototyp eller var det ett uppdrag?
– Det var ett uppdrag. Det första molnet gjordes i ett större format till en utställning där det skulle projiceras filmer. Jag ville skapa något besökaren kunde kliva in i och stänga allt annat ute. Snowcrash såg det stora molnet och vi började tillsammans utveckla något som skulle fungera mer mobilt.
Hur var det att jobba med dem?
– Det var jättekul. Jag älskar alla finländare! De är fantastiska. Att någon trodde på det här, ett moln… Det är ju inte en ny stol direkt.
Saknar du nybyggarandan från Snowcrashtiden?
– Ja, det kan jag absolut göra. De var verkligen före sin tid och att vara i det sammanhanget med människor som tänkte så fritt om design var väldigt intressant. Nuförtiden finns det kanske mer mångfald och en mer tillåtande attityd till att man har olika sätta att uttrycka sig men det finns inga designföretag som Snowcrash i dag.
Jag tänker att den typen av vilda, experimentella individer har hamnat någon annanstans. Kanske i tech-branschen?
– Ja, jag tänkte precis säga det. Men vi får väl se vad som händer i framtiden.
Tror du på design som en kraft att förbättra och förändra världen?
– Nej, egentligen inte. Om man vill ägna sitt liv åt att förbättra världen finns det andra yrken att satsa på, tycker jag. Läkare, kanske? Däremot tror jag på att arbeta med att påverka hur vi producerar och konsumerar om det är just designer man vill vara.
Skulle du bli designer om du valde yrke i dag?
– Jag älskar mitt jobb men jobbar på ett utforskande sätt och tänker att jag lika gärna hade kunnat bli forskare. När jag skulle gå ut Beckmans stod jag vid ett vägskäl. Jag har en allvarlig sida i mig och för mig stod det mellan att göra en utforskande grej för Kalla fakta eller självlysande toalettsitsar. Det blev självlysande toalettsitsar. Det låter spejsat men sitsarna kan användas inom vården, exempelvis för alzheimerpatienter. Jag tror det finns en stor innovatör i mig och jag har ett flexibelt huvud som kan användas på många olika sätt. Just nu letar jag efter en person som kan joina mig i mitt arbete och utmana mig. En person som kan följa med i mina tankar och de rockader min hjärna gör och ta det vidare på ett kreativt sätt. På ett ekonomiskt sätt. Den partnern letar jag efter.
Vad hände efter Beckmans?
– Jag var helt oanställningsbar när jag gick ut skolan, och blev uppringd av Brindfors som ville se min portfolio. I den låg en självlysande toalettsits, några slipprover från Kosta Boda och emaljtester jag gjort tillsammans med konstnären Barbro Grandelius. De tittade på grejerna och tyckte att de var jättefina men sa ”vad ska vi göra med dig?”. Folk uppskattade vad jag hade gjort men ingen förstod hur man skulle använda det. Det slutade med att jag fick starta ett eget företag. Jag har gått väldigt mycket min egen väg och haft en egen, inre kompass. Så tror jag att man måste arbeta. Man måste våga.
Okej, en kompass. Hade du även en karta du följde eller var vägen fram mer spontan?
– Det var inte spontant men heller aldrig ”det här ska jag visa i Milano om så och så många år”. Jag har alltid varit mycket inne i mitt skapande, det är min kompass. Det har alltid varit min design som lett mig framåt, inte någon jag varit tillsammans med eller känt. Folk har sett och gillat min design och samarbeten har lett till rekommendationer.
Modeller och prototyper är en viktig del av studions arbetsprocess. Till varje projekt tillverkas små etikettbeprydda lådor.
Allt sparas och arkiveras för framtida bruk.
Det låter som ett fantastiskt sätt att jobba.
– Jag är kvalitetsmedveten. Noga med allt. Men jag jobbar också med de bästa. När man gör utställningar exempelvis vet man att vissa saker kommer att gå på tok men det löser sig om man jobbar med duktiga människor. Jag har bra självförtroende. Men jag går inte runt och är chill hela dagarna. När vi byggde den här utställningen och jag kom hit blev jag sjukt tyst och fokuserad. Det är mitt ansvar att driva allt framåt, att fungera som spindeln i nätet. Jag vet att jag fixar det men jag är ganska trött efteråt. Och jag kan säga nej om jag inte tycker att det blir bra. Jag vill att man ska känna kvalitet rakt igenom ett projekt även om man kanske inte kan sätta fingret på varför hela tiden.
Tycker folk att det är härligt att du är omsorgsfull eller tycker de att du är krävande?
– Jag får ofta höra att jag är krävande, och det är väldigt tråkigt. Men bara i Sverige. Jag får aldrig höra att jag är krävande när jag jobbar utomlands. Där tycker de att jag är proffsig. Ibland får man backa så klart men då har man ändå förflyttat projektet så långt det kan komma. I Italien är de mer: ”We like a challenge, Monica.” De tycker att det är roligt och blir sporrade. Har man en samsyn kan man skapa något fantastiskt och varför skulle man inte vilja göra det? Det är väl därför vi håller på?
Monica Förster
Ålder: 56 år.
Gör: Möbel- och industridesigner samt kreativ chef på tre olika företag: sitt eget, svenska Swedese och bosniska Zanat.
Aktuell med: Skålarna Babushka för Subjective.
Hemsida: monicaforster.se
Porträtt Per Ranung