Mer än en bok om keramik – Lisa Marie Mannfolk Eklund har läst Life in the Studio av Frances Palmer som, utöver de vackra vaserna, bjuder på tankar kring skapande och den kreativa processen.
Jag älskar boken Life in the Studio (Artisan). Det är egentligen allt jag har att säga om den, men eftersom skribenter ända sedan Dickens dagar har fått betalt per tecken fortsätter jag naturligtvis att lägga ut texten. Hur ska jag annars någonsin ha råd med en av Frances Palmers extraordinära vaser? Jag lever redan i lika delar eufori över den harmoni den kommer att skänka mitt liv, och i dödsångest över att den möjligen, en vacker dag, kommer att kraschlanda på trägolvet. (Charles skulle väl säga: ”It was the best of times, it was the worst of times.”) Memento mori, och så vidare. Frances Palmer, själv ingen främling inför död och utmaningar, skulle säkert tycka att jag var sjåpig och rappt sopa upp bitarna och slänga dem i återvinningen för att göra något nytt och bättre av dem så småningom.
”Det sägs att handgjorda ting bär något av sin skapare med sig ut i världen. Om det stämmer är det en förklaring till att Frances Palmers keramik är så himla attraktiv”
Bokens underrubrik lyder Inspiration and lessons on creativity. Och det här är sannerligen något mer än en bok om keramik. Inget ont om materialet, det är bara så himla trivsamt att bli positivt överraskad. Som många med mig har jag avgudat Frances Palmers vaser och pjäser i flera år: Personliga, eleganta men samtidigt levande snajdar de omkring i de mest förtjusande miljöer och liksom berör. Det sägs att handgjorda ting bär något av sin skapare med sig ut i världen. Om det stämmer är det en förklaring till att Frances Palmers keramik är så himla attraktiv. Hon själv verkar vara en riktig pärla: smart, intressant, rolig och med en massa omtanke om världen i både stort och smått.
”Det finns något befriande och, just, inspirerande i människor som provar, misslyckas, testar igen, klantar sig, resonerar, lyckas och ger sig själva tid”
Ja, keramiken är i världsklass. Ja, hon fotograferar som en gud. Och ja, hennes egenhändigt odlade blommor vibrerar av liv och får mig att otrevligt intensivt gå och vänta på att mina dahlior ska börja blomma, men det är för tankarna och hennes kärlek till processen och lärandet som jag återvänder. Det finns något befriande och, just, inspirerande i människor som provar, misslyckas, testar igen, klantar sig, resonerar, lyckas och ger sig själva tid. Begrepp som ”den kreativa processen”, ”inspirationsgalleri” och ”personligt uttryck” duggar tätt nuförtiden. Frances Palmer visar hur det görs – på riktigt.
Vi rekommenderar er också att kolla in Frances Palmers Instagram – ljuvligt!