Vi tar en digital kaffe med de roligaste och mest intressanta i arkitektur- och designvärlden. Den här veckan möter vi designern och keramikern Alexandra Nilasdotter som berättar om katastroftankar och sin hatkärlek till lera.
Hej Alexandra! Hur hittade du till keramiken?
– När jag gick på gymnasiet valde jag teknisk linje för att jag alltid har drömt om att bli arkitekt. Men sedan fick vi prova på lera på estetiska timmen och jag hittade en drejskiva i källaren. Jag testade. Och sedan var jag fast. Det är så jädra svårt. Det är definitivt en fråga om hatkärlek. Jag älskar egentligen inte materialet utan motståndet. Det låter ju deppigt, men det är inte alls det. Min man blåser glas och vi har studion Normal Object Factory tillsammans, men glaset är inte alls mitt tempo. Det är för snabbt. Jag tycker om att man aldrig blir fullärd med keramiken. Den är aldrig likadan. Det har tagit mig lång tid att acceptera att den alltid har något skevt i sig. Nu förstår jag inte varför jag inte alltid var intresserad av det.
”Det är definitivt en fråga om hatkärlek. Jag älskar egentligen inte materialet utan motståndet”
Vad jobbar du med just nu?
– Jag jobbar med en massa hemliga saker och det är så frustrerande att inte få berätta. Men jag kan i alla fall säga att det är två större projekt med två stora, svenska producenter – en servis nästa år och en i år, förhoppningsvis. Och en utställning i höst, men allt är väldigt osäkert med den. Men jag har redan en utställning inbokad på Kaolin i januari nästa år och till den kommer jag nog att göra något nytt. Jag gör också mer unika objekt hela tiden. Och sedan jobbar jag med min kille.
”Jag är i vanliga fall en katastroftänkare i grunden. Det är så lätt att föreställa sig det värsta”
Vad har du lärt dig nyligen?
– Det kommer att låta jättetrist, men efter förra året har jag lärt mig att saker löser sig. Jag är i vanliga fall en katastroftänkare i grunden. Det är så lätt att föreställa sig det värsta. Jag hade fått de här stora drömuppdragen, sedan kom pandemin och plötsligt kanske det inte skulle bli något. Jag blev jättedeppig så klart, det är själviskt men så var det. Men nu har jag faktisk blivit ganska bra på chilla för det löser sig oftast.
På tal om katastrof, vad är det hemskaste som kan hända i ditt yrke?
– Det är väl om jag skulle skada mig kroppsligt, en hand eller så, för då kan jag inte jobba eftersom det här är ett så fysiskt arbete. Och då vet jag inte vad jag skulle göra, för det här är ju det jag kan. Jag tänker inte så mycket på det men tanken har slagit mig …
Vilka fem personer, levande eller döda, skulle du bjuda på en intim middag?
– Min ateljé här i Gustavsberg brukade tillhöra Signe Persson-Melin och jag har hört så många berättelser om stället – hur alla som hade henne som professor brukade träffas och dricka kaffe tillsammans – så jag skulle vilja träffa alla de konstnärerna och prata om hur det var att jobba här när industrin var igång. Det är ju inte alls samma sak här nu som det var för 20-30 år sedan. Vore spännande att höra hur det var förr.
Tack för kaffet, Alexandra!