Hallå där Rasmus Nossbring – 2021 års unga konsthantverkare!

Vi tar ett snack med 2021 års Unga konsthantverkare – Rasmus Nossbring. Glasblåsaren och skulptören från Stockholm berör ämnen som arbete och klass, minnen och historier, med humor och ett säkert handlag.

”I Rasmus Nossbrings skulpturer möter vi människor fångade i drastiska situationer som kan vara både vardagliga och surrealistiska. Med varm humor och teknisk skicklighet förnyar Rasmus den figurativa traditionen inom svenskt glas”. Så löd juryns motivering när 2021 års Unga konsthantverkare utsågs i november – Rasmus Nossbring – traditionellt skolad glasblåsare som började sin karriär som skoltrött 15-åring med en praktikplats på Reijmyre glasbruk. I dag driver han glasstudion STHLM Glas tillsammans med Simon Klenell och har nyligen tagit sin masterexamen vid Konstfack med arbetet Things That Might Have Happened. Vi säger stort grattis och hej, Rasmus!

Du har sagt att du vill fånga glimtar av sårbarhet i vardagen med dina glasskulpturer, varför då?
– Ofta finner man en sårbarhet i det som sker per slentrian när man sänker garden, som kollegan som efter att han hade duschat stod och lufttorkade medan han masserade sina grova, valkiga händer … att se honom så visade en helt annan sida än den hårda, stolta glasblåsaren som annars gärna skröt om sina hårt arbetande händer. Jag vill fånga och förmedla det som gömmer sig under ytan och visar på mänsklig skörhet.

Samtidigt utför du allt med humor. Är humor liksom din grej?
– Min grej är oftast ganska stora ämnen som rör något känsligt och humor hjälper till att bryta isen och göra det lättare att prata om. Jag har tidvis haft lite svårt för att allt jag gör till slut blir kul, trots att min avsikt talar om något som inte alltid är så upplyftande. Nu har jag väl insett att det är så det blir och att jag gillar att saker kan förmedlas med en slutkläm, vilket också gör mina verk lättare att möta.

• 

• 

• 

Bland annat verken Caviar Scribble och A Little Closer är väldigt kul. Vad ligger bakom dem?
– Dessa är en del av min senaste serie, till vilken jag klurat mycket kring det faktum att minnet inte är en exakt inspelning av en händelse, som man kanske kan tro, utan att den bild man har av händelsen har redigerats vid varje återkallelse och att man inte kan förlita sig på den lika mycket som man hoppas. För att skapa dessa återvände jag till glasbruket där jag är upplärd, Reijmyre, och fick låna massor med gamla pressformar till figurer vilka jag kombinerade med element skulpterade för hand. Varje skulptur utgår ifrån någon av mina gamla kollegors minnen eller historier. Något jag också arbetat mycket med är vems historier som får ta plats, utifrån min roll som konsthantverkare. Alla dessa händer som producerat mängder med glas, men där avtrycket av deras händer skulle synas så lite som möjligt.

Vad är typiskt dig?
– Dels är det väl humorn, men också att det jag gör på ett eller annat sätt ofta handlar om något litet i periferin som jag fastnat vid. Det handskulpterade glaset skulle jag säga är ett uttryckssätt som blivit mitt signum.

Hur ser din arbetsprocess ut?
– Det går lite i perioder, men oftast börjar mina skulpturer med en mening eller textrad som fastnat hos mig. Ofta tar det en stund innan jag fattat vad det handlar om och jag gör delar och lägger dem som ett pussel innan jag bestämmer mig för kompositionen. Jag skulpterar det mesta för hand, vilket betyder att jag drar och klipper glaset utan formar. Men jag hoppar runt väldigt mycket bland olika tekniker, så processen kan se väldigt olika ut.

Har du en förebild som du brukar titta lite extra på?
– Länge har det varit Schiele och Basquiat. Just nu kikar jag mycket på Nathalie Djurberg och Baku Takahashi.

Vad var det med glaset som material som tilltalade dig från allra första början?
– Det hela var väldigt mycket en slump, men det var också det första jag kände att jag verkligen ville lära mig att göra. Glaset, framför allt när det är varmt, har något förföriskt över sig och liknar inget annat material. Det rör sig och tvingar nästan den som jobbar med det att föra och följa som i en dans.

Du har precis fått ett stipendium på 100 000 kronor utdelat av Bengt Julins Fond, hur ska du använda det?
– Till en ny serie arbeten! Jag tänker att det ger mig möjlighet att fortsätta arbeta med det jag tycker känns spännande, utan att behöva fokusera på vad som kanske skulle sälja … Att jag kan känna att jag har råd att unna mig att lita på min egen kompass, vilket verkar ge bäst resultat.

• 

Hur ser framtiden ut för svenskt glashantverk?
– Det känns ju som att det har varit riktigt hett de senaste åren, med flera nya stjärnskott och ett bra driv i en ny våg unga som jobbar med glas. Jag har en känsla av att det bara är början på vad vi kommer att få se nu när det får ta plats och vara med i fler sammanhang.

Den stora drömmen?
– Närmast står nog en soloutställning utomlands, att ställa ut i New York hade varit kul. Men på sikt är drömmen att hitta en rytm där jag kan fortsätta att arbeta med mitt konstnärskap på ett utforskande sätt. Får jag möjlighet att fortsätta förmedla mina tankar genom skulpturerna så skulle jag vara nöjd.