Under tidigt 1900-tal utmanade Bloomsburygruppen hela den brittiska konst- och kulturtraditionen. Vi bekantar oss med det fritänkande kollektivet.
Omslagsfoto: National Portrait Gallery.
I förra sekelskiftets viktorianska England styrde strikta moralkoder det sociala livet. Du skulle vara respektabel, artig och behärska dina känslor, helst gömma undan dem helt. Och allt som hade med sexualitet att göra var tabubelagt och inget som tillhörde sällskapsrummen. Som en motreaktion till allt detta föddes Bloomsburygruppen, bestående av en grupp djärva, unga studenter – nytänkare som hyllade fantasi, skapande och känslor. Deras mål var att frigöra sig från de viktorianska bojorna genom konst och litteratur, men också genom hur de levde sina liv.
Systrarna Virginia och Vanessa Stephen (senare Virginia Woolf och Vanessa Bell) som växte upp i en högborgerlig familj med viktorianska ideal kom att spela en avgörande roll för de torsdagskvällar då Bloomsburygruppen föddes. Ingen av dem tilläts universitetsutbildning utan fick bittert nog, med sina höga ambitioner, nöja sig med böckerna i deras faders bibliotek. Efter hans död 1904 flyttade Vanessa och Virginia från familjens femvåningshus i Kensington till en egen våning på Gordon Square i Bloomsbury.
”Deras mål var att frigöra sig från de viktorianska bojorna genom konst och litteratur, men också genom hur de levde sina liv.”
I dag är Bloomsbury med sin georgianska arkitektur och sina pittoreska trädgårdstorg ett tillhåll för Londons mer välbeställda, men i början av förra seklet var det en sjavig liten stadsdel som befolkades av konstnärer och författare. För Vanessa och Virginia innebar flytten till Bloomsbury total frigörelse från deras gamla liv. Snart började de också upplåta sitt hem åt brodern Thoby och hans Cambridgekompisar, som varje torsdagskväll satt runt soffbordet för att diskutera livet och konsten. Många av dem häpnade över att systrarna engagerat deltog i samtalen i stället för att serva de manliga gästerna, och det var här, på dessa torsdagsträffar, som Bloomsburygruppen föddes.
Foto: Houghton Library, Harvard University.
Under gruppens kreativa guldålder i början av 1900-talet skapades allt från kuddöverdrag och romaner till abstrakta konstverk och muralmålningar. Bloomsburygruppen introducerade Europas modernistiska konstnärer på Londons galleriscen och blåste således liv i Storbritanniens förlegade konstvärld. Alla medlemmar var kända för sina okonventionella idéer inom sitt specifika område, och kärntruppen bestod bland annat av konstnärerna Duncan Grant, Clive Bell, Vanessa Bell, Wyndham Lewis och Dora Carrington samt konstteoretikern Roger Fry. Utöver detta kan även författarna Virginia Woolf och E.M. Forster, ekonomen John Maynard Keynes och skribenten Lytton Strachey nämnas.
Faktum är att det var Roger Fry som myntade termen postimpressionism för sättet som de franska konstnärerna han inspirerades av (Seurat, Manet, Cézanne och van Gogh) använde sig av färg och form för att bryta med sina föregångare. Alla var dock inte lika entusiastiska som Fry. En av utställningarna han arrangerade i London beskrevs bland annat som anarkistisk, sjuk och pornografisk.
”Trots att de såg sig som frisinnade och fördomsfria så har gruppen ofta beskyllts för snobberi och elitism.”
Bloomsburygruppen gjorde sig även kända för sin avslappnade relation till sex och öppna förhållanden – så pass att den amerikanska författaren Dorothy Parker yppade de kända orden ”they lived in squares, painted in circles and loved in triangles”.
1913 startade Roger Fry, tillsammans med Vanessa Bell och Duncan Grant, Omega workshops – en utställningslokal och verkstad mitt i Bloomsbury där man skapade inredning och bruksföremål på beställning. Den bakomliggande filosofin var att alla människor hade rätt till skönhet i vardagen, vilket liknar Ellen Keys och den svenska Slöjdföreningens (senare Svensk Form) credo ”vackrare vardagsföremål till folket”. Men det var få – om ens några – arbetarklassfamiljer som fick njuta av soffkuddarna och lampskärmarna. De flesta kunderna var välbeställda personer i Bloomsbury-gruppens närhet. Trots att de såg sig som frisinnade och fördomsfria så har gruppen ofta beskyllts för snobberi och elitism.
Med freden 1918, och de positiva vindar som blåste, kom ett nytt uppsving för Bloomsburygruppen. Den hade nu fått två nya mötesplatser: Virginia och Leonard Woolfs lantställe Monks house och Vanessa Bells gård Charleston. Husen ligger bara några kilometer från varandra i grevskapet East Sussex sydöst om London och är i dag öppna för besökare.
Foto: Penelope Fewster/Charleston House
I slutet av 1930-talet började dock Bloomsburygruppen luckras upp. Flera gruppmedlemmars bortgång, kanske mest känt Virginia Woolfs självmord 1941, låg till grund för gruppens upplösande och många menar att innovationen dog med dem. Bloomsburygruppens rykte varierar, men de flesta håller med om att gruppens arbete har varit avgörande för 1900-talets brittiska kulturutveckling. Genom deras arbete skedde en brytning med Storbritanniens förlegade konsttradition. Bloomsburygruppen introducerade den modernistiska konsten i landet och skapade forum för utveckling, diskussion och idéutbyte – en verksamhet som till och med skulle kunna ligga till grund för att vi i dag har ett mer öppet kultursamhälle, världen över.
Publicerad i Nya Rum nr 6-2019