Med projektet Raw Industry vill Daniel Enoksson och David Ericsson inte bara skapa genuina produkter utan också förflytta en del av den svenska glasproduktionen närmare design- och möbelbranschen, och ge materialet en helt ny arena. Vi träffar dem på glasbruket i Målerås.
Foto Ida Jonasson
”De som inte tror på magi kommer aldrig att hitta den”, menade ju Roald Dahl. Jag är inte så säker på det. Sätt alla på tåget till Målerås glasbruk. Det är inte möjligt att förbli en tvivlare efter att ha sett sand transformeras till en glödande sol för att sedan stelna till ett material som mest av allt liknar luft eller is. Om inte glas fanns skulle en sagoberättare hitta på det.
När vi träffar designerna David Ericsson och Daniel Enoksson är de inne på samma spår.
– Allt är så roligt här. Det är lite som Kalle och Chokladfabriken, säger David Ericsson när vi står framför de stora ugnarna. Det är 1 180 grader därinne, det brinner och värmen kastar sig våldsamt mot oss. Fast ännu mer mot glasmästarna som jobbar några få centimeter framför öppningen så klart. Tre män arbetar med glaset. En av dem tar ut klumpen ur ugnen och lyfter den utan problem trots att den väger tio kilo. De andra nästan dansar runt honom, allt perfekt koreograferat. Med ett vant grepp vänder de ned det brännheta materialet i en form, som vore det en behändig sockerkakssmet. Nu blir det baka av.
Debaclet verkar inte bekomma glasmästarna. De tar omedelbart nya tag. De två designerna däremot ser lite förskräckta ut.
Daniel Enoksson och David Ericsson har fått 285 000 kronor av Konstnärsnämnden och i dag är deras projekt på upploppet. Snart kan de, vi och hela världen, se vad som går i mål. Tanken har varit att skapa ett bord och en pall i glas. Det ser ut att lyckas. Fast nu gick det visst inte så bra … Den allra första pallsitsen får bli glaskross och åka tillbaka in i kretsloppet igen. Debaclet verkar inte bekomma glasmästarna. De tar omedelbart nya tag. De två designerna däremot ser lite förskräckta ut.
Projektet Raw Industry tog sin början i augusti 2020 mitt under brinnande pandemi. Världen såg plötsligt helt annorlunda ut. Vad skulle de två vännerna göra?
– Daniel och jag känner varandra väl och ville göra något tillsammans. Vi ville hitta ett projekt där vi båda var noviser. Så det blev glas, det hade ingen av oss jobbat med. Och Målerås är det enda glasbruket i Sverige som gjuter större föremål så det var en självklar samarbetspartner, berättar David Ericsson.
– Det här är ett första steg. Nu har vi gjort det här och det öppnar upp mot så otroligt mycket mer. Vi har fått en crash course i glas. Det går inte att ta del av de här kunskaperna genom att googla, man behöver vara på plats och prata med dem som hanterar materialet. Det har varit svinlärorikt, säger Daniel Enoksson.
– Daniel och jag delade kontor en gång i tiden. Då lärde vi känna varandra. Vi har en samsyn i vad vi tycker om: saker som är klara och är på riktigt. Det finns så mycket som är oklart och onödigt. Vi tycker om genuina produkter som funkar över tid. Det väljer man att ta hand om. Man tar inte hand om allt och det är lite sorgligt att tänka på, fortsätter David Ericsson.
Bordet och pallen blir med största sannolikhet produkter som tas om hand. Industriellt tillverkade men med svindlande konstnärlig verkshöjd. Men det är inte bara produkterna i sig som varit viktiga för designerna. De vill också jobba med att förflytta en del av den svenska glasproduktionen närmare design- och möbelbranschen. Ge materialet och tillverkarna en ny arena, skapa större produkter och vidga begreppet. Designerna har bollat idéer och lösningar ända sedan Konstnärsnämnden sa ”kör” för ett år sedan. Men mycket föll på plats först när de experimenterade i Målerås.
– Vi spretade i vår form för vi visste inte vad som var tekniskt möjligt. Produkterna såg inte alls ut så här från början. Vi hade en massa olika förslag men budgeten tillåter inte att vi gör fyra olika gjutningsformar. Vi hade råd med två, säger Daniel Enoksson.
En stor del av pengarna från Konstnärsnämnden användes till att betala för gjutformarna.
Daniel och David är lite förvånade över att de fick pengar från Konstnärsnämnden men tycker att det är väldigt roligt att få göra något de inte gjort tidigare.
– Vi har hela tiden vetat vad vi ville åstadkomma: ett bord och en pall. Får man tillfälle att göra en pall i glas så tar man ju det, eller hur? Den väger tio kilo så det är en väldigt otymplig pall. Och den är inte direkt barnvänlig. Den är inte för alla men i det här projektet kan vi tillåta oss att jobba lite annorlunda. I vanliga fall har Daniel och jag en uppdragsgivare som ska sälja något, men den här gången har vi gjort möbler utifrån vad vi gillar. Det är en jättebefrielse, menar David Ericsson.
Framför ugnarna fortgår arbetet. En perfekt pallsits läggs på en rullvagn, som en glad patient efter en lyckad operation, och körs i väg för att kylas ned i en annan ugn. Designerna går bredvid hela vägen fram tills den rejäla, gjutna sitsen utan problem lyfts in i vilan. Sedan kommer de, märkbart lättade, tillbaka.
– Vi tröttnar aldrig på att prata om det här projektet eller om design generellt. Vi kan sitta och ha en dialog i fem timmar medan vi åker hit från Stockholm. Vi vill hela tiden förbättra, frågar oss hela tiden: ”Vad händer om man skulle göra så här?”, säger Daniel Enoksson.
– Det finns så mycket som är ogjort. Det finns en nyfikenhet hos oss. Det är en kulturgärning att jobba med design. Bob Dylan gör fortfarande musik, och han är ju nästan död. Och Åke Axelsson är också nästan död. Men de har den där nyfikenheten och jobbar vidare. Och deras grejer blir en del av kulturen. Så jobbar vi också, menar David Ericsson.
En Nobelpristagare och Sveriges kanske meste designernestor – de sätter ribban högt, Daniel och David. Hur känner de inför projektet Raw Industry nu när det kommer ut ur ugnen, är de nöjda med pallen och borden?
– Vi är jättenöjda. Vi tycker att det ligger något poetiskt över hela projektet.
Med de orden säger vi ”på återseende” från fabriksgolvet i Målerås.
Publicerad i Tidskriften Rum 2-2022