Plötsligt badar vi i det. Blinkande skyltar i framtidsdystopier, högljudda albumomslag och skräddarsydda skyltar utanför någon cool butik – eller hemma på väggen. Neon is back, efter en riktigt skakig åktur.
Det brukar berättas historier om hur Gud en gång i tiden förkunnade ”varde ljus”, och vips så fanns ljuset. För oss dödliga däremot tog det lite längre tid än typ två ord och en eventuell fingerknäppning innan vi lärde oss att bemästra ljuset. Och om man nu bortser från eldfacklor och diverse brasor, är det faktiskt relativt nyligen som vi började bränna fotogen för att lättare kunna lysa upp våra allt mer urbaniserade städer.
Egentligen var det inte förrän tidigt 1800-tal som fotogenlamporna gradvis poppade upp längs gator och torg, arkader och broar. Nästan hundra år senare, 1898, gjorde ett par brittiska forskare en chockerande upptäckt av en gas som skulle komma att lysa upp hela populärkulturen och förändra våra storstäders fasader för alltid.
Neonskylten har haft en schizofren tillvaro under sin dryga 100-åriga existens. Från början superhet, till kall, sedan het igen, sedan kall. Men nu har neonet nått toppen igen, och vart man än tittar – i filmer, serier, musikvideor, på albumcovers, ja, till och med inom mode- och inredningsvärlden – syns det säregna skenet i oändligt många färger och former. Det är inget nytt fenomen att trender kommer och går i cykler, och neonets starka inflytande inom populärkulturen kan så klart kopplas till den 1980-talsrevival som pågått ett tag nu – det är om inte annat tv-serier som Glow, Stranger Things och uppföljaren till Blade Runner tydliga kvitton på.
Neonskylten visades för första gången upp för allmänheten i Paris 1910 av uppfinnaren Georges Claude. Med sitt intensivt lysande sken (även under dagtid och i kassa väderförhållanden) spred sig neonet snabbt genom städerna i väst och användes både som luft- och sjönavigering, samt i form av upplysta kommersiella loggor som krävde förbipasserandes blickar
Under 1940-talet peakade neonskyltarna, då de fick folktäta platser som Times Square i New York och The Strip i Las Vegas att glöda. Neonskylten blev snabbt ett populärt sätt att marknadsföra sig på och spred sig snart även österut till metropoler som Hongkong och Tokyo. Men i samma takt som teknologin rusade fram, var neonbelysningens glansdagar nere för räkning. Allt efter som byttes neonskyltarna på platser som Times Square ut mot billigare och mer lönsamma LED-alternativ.
– Visst går det att producera både billigare och snabbare alternativ än neonljus i dag, men det går knappast att producera ljusdesign av samma kaliber, karaktär och kvalitet, menar Philip Smith från danska neonbelysningsföretaget Sygns. Varje skylt är unik. På riktigt unik, eftersom varje glasrör är format av ett par händer – en produktion som går på tvärs mot dagens massproduktion och snabba samhälle, fortsätter han.
Efter andra världskriget hade neonskyltarna ett par riktigt tuffa år. Glansdagarna och glamouren på Times Square var över, och byttes oundvikligt ut mot ett liv utanför sjaskiga barer, strippklubbar och billiga motell – som lysande oaser i melankoliska omgivningar som vanligtvis hör hemma i någon Lana Del Rey-video. Men trots att neonskyltarna släcktes och plockades ner från gator och torg, fanns det fortfarande eldsjälar som brann för att hålla konstformen vid liv.
En av dem var Rudi Stern. 1972 öppnade han galleriet Let There Be Neon i New York och skrev sju år senare ett manifest i samma namn, som drevs på av hans rädsla för att neon som konstform skulle försummas. Sterns stora engagemang – tillsammans med samtida likars arbete – banade väg för en stor neonrevival under 1980-talet som skulle komma att sträcka sig långt utanför konstvärlden och ut till den breda massan. Påkostade musikvideor, filmer, arkadspel och på nattklubben – comebacken syntes och hördes lång väg.
Framtidsdystopier är något som kommit att förknippas starkt, och nästan bli synonymt, med neonbelysning – och kanske är det främst tack vare Ridley Scotts kultförklarade Blade Runner från 1982, där Harrison Ford patrullerar i dunkla, regniga och neonupplysta gränder nedanför höga skyskrapor och svävande rymdskepp. En viktig person i skapandet av neonbelysningen till just Blade Runner var Chris Bracey, ofta kallad ”The Neon Man” och ”The Master of Glow”. Chris Bracey var, liksom hans pappa före honom, neonkonstnär och grundare av neonmeckat God’s Own Junkyard. Marcus Bracey, Chris son, är tredje generationen neonkonstnär och bär stolt vidare sin pappas arv som kreativ chef på God’s Own Junkyard.
– Min pappa sparade alltid på allt, precis som farfar. 2004 tyckte pappa att det var dags att vi visade upp vår samling – sagt och gjort – vi tände allt, öppnade upp för allmänheten och började kalla det för God’s Own Junkyard, berättar Marcus.
Neonskylten gick från att symbolisera innovation och modernitet, till något vulgärt och sjabbigt och vidare till en omtyckt konstform och populärkulturens älskling. Vi lever just nu i en tid där estetiken från 80-, 90- och 00-talet tilltalar oss, och tack vare all nostalgi har också neonet hittat en väg tillbaka in i våra hjärtan. Plötsligt badar vi i neon igen, genom filmer, musikvideor, modekampanjer och ja, till och med inom design- och inredningsvärlden. Folk vill plocka in skyltar i sina hem, gärna en skräddarsydd sådan med personligt budskap.
– Hantverk, historia och hållbarhet blir allt viktigare. Neon kommer öka i popularitet eftersom människor är trötta på slit-och-släng-kulturen. Vi vill ha något som kan hålla i 10, 20, kanske 50 år framöver. Till den kategorin hör neonskylten, säger Philip Smith från Sygns.
Publicerad i Nya Rum nr 5-2018