Rymdkolonier i Googie-stil och regndränkta skyskrapor. Vi går på rundvandring i dåtidens framtidsbild
– det vi i dag kallar retrofuturism.
”Tevetidning – är det genomförbart?” I illustrationen från 1930-talet sitter ett par framför en skärm där förstasidan av en nyhetstidning visas. I texten undertill konstateras att man snarare än ”är det genomförbart?” bör fråga sig ”när är det genomförbart?”, då framtidens under enbart är en tidsfråga. 1999 talar vi återigen om framtiden som något nära stundande. Ett nytt millennium står för dörren och med det – millenniebuggen. Hur ska datorerna klara av de nya datumsiffrorna, och vågar man egentligen flyga på nyårsnatten då alla system riskerar att kollapsa?
Från en dröm om att någon gång kunna läsa tidningen på en skärm, till övertygelsen om att samma skärm kommer krascha när klockan slår 00:00, natten till den första januari år 2000. Våra försök att förutse framtiden har genom tiderna nått blandade resultat. Men exemplet med trettiotalets dröm om en tevetidning kontra millennieskiftets rädsla för teknikkollaps visar även hur vår syn på framtiden har skiftat från rosenkindad optimism till orostyngd skepsis. Ett skifte som inte minst blir tydligt i de visuella kostymer som våra framtidsvisioner iklätts genom åren.
”Som ett slags självuppfyllande profetia står flera byggnader i dag som en påminnelse om hur vår nutid förväntades se ut – i dåtiden.”
Med sci-fi-filmer som främsta medium, uppbackat av annonser från teknikföretag och tidskrifters spekulativa illustrationer, är dagens vurm för retrofuturism något så underligt som en nostalgi över det som aldrig blev. Och visst är det lätt att le åt våra föregångares ibland naiva, ibland helt skruvade, idéer om hur framtiden skulle komma att se ut – rymdkolonier, flygande bilar och robothembiträden var alla frekvent förekommande företeelser i optimistiska framtidsvisioner från mitten av 1900-talet.
När vi talar om retrofuturism är det egentligen bara ett senare påkommet samlingsbegrepp för ett flertal stilriktningar som under stora delar av 1900-talet användes för att illustrera framtiden. Inom arkitekturen var den så kallade Googie-stilen, om än ofta bespottad i finare kretsar, flitigt återkommande i både framtidsskildringar och moderna byggnadsprojekt som motell, bensinstationer och snabbmatsrestauranger. Man skydde varken höga höjder – framtidens städer föreställdes ofta förlagda ovan mark – eller strömlinjeformade objekt, byggnader och fordon, inspirerade av bilkulturen och den pågående rymdkapplöpningen.
Stora glaskupoler och -tuber förväntades täcka allt från villaträdgårdar och motorvägar till hela städer uppbyggda i yttre rymden, i vilka svävande och/eller självkörande fordon i blänkande metall skulle svischa förbi. Allt i glättigt mättade färger. Gemensamt för det vi i dag kallar retrofuturism är även att framtidens föreställda teknik alltid kläddes i dåtidens former och ideal. Det var med andra ord inga konstigheter att femtiotalets hemmafruar tryckte in sina vippiga kjolar i en flygande bil för att åka och handla till söndagslunchen.
Men varför vänta på framtiden när den kan byggas här och nu? Som ett slags självuppfyllande profetia står flera byggnader i dag som en påminnelse om hur vår nutid förväntades se ut – i dåtiden. På Los Angeles internationella flygplats, LAX, ser det ut som att ett retrofuturistiskt rymdskepp har landat utanför terminalbyggnaderna. Det är Theme Building i Googie-stil, tidigare en restaurang med utsikt över flygplatsen, som reser sig på spretiga ben. Andra typexempel är Seattles främsta landmärke, Space Needle, som uppfördes i samband med världsutställningen 1962 och vars topp skulle efterlikna ett flygande tefat. Ännu en uppvisning i Googie-arkitektur är flygplatsterminalen TWA Terminal på JFK i New York, ritad av Eero Saarinen och även den färdigställd 1962. Terminalen stod under många år oanvänd, men öppnades under 2019 igen som en del av ett nytt flygplatshotell.
Foto: Balthazar Korab
”Allt mer dystra är de vägar futurismen tar under 1980-talet.”
Förenklat är det en optimistisk och snudd på utopisk framtid som mellan 1920- och 1970-talet målas upp, med en aldrig sinande tilltro till vilka bekvämligheter teknologin ska medföra. Allt mer dystra är de vägar futurismen tar under 1980-talet. I takt med att teknologin faktiskt gör enorma framsteg, om än inte helt i linje med tidigare visioner, får vi en mer pessimistisk syn på vad som komma skall.
Med cyberpunkens intåg kläs framtiden i dystopisk skrud – det regnar typ jämt och i stället för att vara oss till nytta har tekniken blivit ett tungt och ofta hotande ok. Neon, skyskrapor och flygande bilar är nu en illavarslande kuliss snarare än framgångsattribut. Bland de tidiga exemplen hittar vi kultfilmen Blade Runner från 1982. Drygt femton år senare, 1999, kommer Matrix-trilogin och blir genrens hittills starkast lysande stjärna – och enligt vissa slutet för retrofuturismen. 1900-talet är över, och Matrix blir på sätt och vis filmen som befäster den digitala erans intåg.
Och så landar vi till slut i det stundande millennieskiftet. Inför den ödesdigra natten då framtiden ska göra entré går allt i blått och silver, men allt vi jobbat för och drömt om hotas av just det vi så länge satt vårt hopp till – tekniken. Ska den förstöra vår nyfunna tillvaro? Nej, vi drabbades ju aldrig av någon millenniebugg. Men vår oro inför framtiden tycks ändå inte ha släppt taget, och retrofuturismens glada framtidstro har kanske aldrig känts längre bort.
”För snarare än oupptäckta platser i rymden och överintelligenta datorer, är det i dag den egna planeten som på samma gång hotar och hotas.”
Draget till en extrem kan man blicka mot den amerikanska, tecknade teveserien Jetsons, vars premiäravsnitt sändes 1962. I en rymdkoloni uppbyggd i Googie-stil lever familjen Jetson bland robothembiträden, två-dagars arbetsveckor och bilar misstänkt lika flygande tefat. Varför mänskligheten har kolonialiserat yttre rymden framgår inte, det intergalaktiska livet är rätt och slätt gemytligt och inget som ifrågasätts. När den gamla teveserien år 2017 åter väcks till liv är det däremot med betydligt dystrare undertoner. Naturkatastrofer har gjort jorden obeboelig, och endast en bråkdel av dess befolkning har undkommit genom att fly ut i rymden till temporära rymdstationer.
För snarare än oupptäckta platser i rymden och överintelligenta datorer, är det i dag den egna planeten som på samma gång hotar och hotas. Kanske är det därför vi nu tenderar att snegla bakåt för att blicka framåt – bland sci-fi-filmerna som hade premiär under 2019 hittar vi antingen uppföljare eller nya versioner av gamla klassiker som Alien, Godzilla och Men in black. Om det är symptom på bristande fantasi i Hollywood eller en längtan efter en trygg och välbekant version av det okända lämnar vi osagt, men än tycks vi inte helt ha förkastat gårdagens förväntningar på framtiden. För visst lockar det ännu att en dag ge oss ut i yttre rymden med flygande bilar och jetpacks?
Publicerad i Nya Rum nr 1-2020