Efter tjugo år som glaskonstnär har Simon Klenell fortfarande mycket att säga om – och med – glas. Tidskriften Rum besökte honom i hyttan inför hans utställning på Galleri Glas tidigare i höst.
Vad spännande att vara hos er i hyttan på Sthlm Glas. Vad håller du på med för tillfället?
– Jag jobbar med en utställning som visas på Galleri Glas i september. Jag arbetar med slipat kristallglas, vilket är något jag jobbat med förr och kommer tillbaka till vart tredje–fjärde år.
Medvetet?
– Nej, det är väl så att jag vill fortsätta testa, formulera och gå vidare med idéer. Jag har jobbat med de här nya sakerna i ett halvår. I min värld är det lång tid. Jag tycker om att jobba med kristall men det är väldigt tids- och resurskrävande.
De här pjäserna ser oregelbundna ut, nästan som om de dansar. Hur fungerar det, ser du hur de kommer att se ut i ditt huvud innan du börjar eller föds de i processen?
– Jag har en idé om ett flöde, vad som ska hända. Jag vill försätta föremålen i ett tillstånd och har en idé om hur jag ska gå till väga. Det handlar om att spela på glasets oförutsägbarhet och formlöshet. Jag är upptagen av att glas är ett amorft material, det saknar en fast grundform, och det är något jag utnyttjar. Spelet mellan fast och flytande, obestämbar och tydlig arketyp är spännande.
Varför blev det glas för dig?
– Jag växte upp med glas. Jag hade det intill mig hela tiden. Mina föräldrar jobbade med glas, och gör fortfarande det.
Var det inte lockande att göra något annat då? Jobba med trä? Bli revisor?
– Jo, så var det kanske ett tag. Men glas blev ett sätt att ta sig ut i världen, träffa människor och resa så för mig var det befriande att ha något med mig på det viset. Jag har jobbat med glas sedan jag var sexton år. Ett tag var jag trött på att börja varje berättelse med mina föräldrar. Men jag tror att jag upptäckte glas på mina egna villkor och det var viktigt för mig att få göra saker på mitt eget sätt. Nu är jag tillfreds, jag är så pass självständig i mitt arbete.
”Det finns något både dekadent och komiskt i att jobba med kristall. Det är så mycket glas. Det är som en majonnäs av glas.”
Vilket är ditt eget sätt?
– Det är svårt att säga. Det är nog också en generationsfråga. Jag växte upp i studioglasrörelsen som ligger ganska nära gröna vågen, i alla fall i Sverige, och studiokeramiken som handlar om att man är en ensam utövare som driver en verksamhet i sitt eget namn. Jag har inte velat jobba så. Jag jobbar nära andra, i dialog med en stor grupp människor. Den här studion är en del av det. Den driver jag tillsammans med Yoko Yamano, Liu Chien Kuang och Rasmus Nossbring.
Den här utställningen som vi nu sitter bredvid, i alla fall delar av, har den ett namn?
– Jag vet inte. Jag funderar på om den ska heta Renässans, eller något ditåt.
Hur pass färdig är den?
– Rent form- och känslomässigt känns den ganska färdig. Men det händer fortfarande saker och det kommer det att göra ganska länge. Har man en idé om en process och ett resultat så ingår det att vara öppen så länge man orkar.
Vad är det som kan hända?
– Det kan tillkomma enskilda objekt och uttryck på ett sätt som jag inte vet än. Utställningar handlar om att sätta upp ett ramverk som kan stödja läsningen och känslan jag vill förmedla. Jag har ett rum som jag vet hur det ser ut och en materialitet som jag utforskar, och inom det vill jag upptäcka något nytt, något jag inte har varit med om tidigare och helst få materialet att säga något som det inte redan har sagt mig.
Hur förhåller sig de olika pjäserna i utställningen till varandra? Är de en familj? Eller faller allt om jag lyfter ut den här till vänster?
– Tidigare har det nog varit mer så. Då har jag jobbat med samlingar och materiella landskap som haft vissa starka karaktärer och sedan saker som fungerat mer som statister för att stödja tesen. Nu är de mer självständiga i förhållande till varandra. Det är delvis medvetet för att kunna utforska varje objekts berättelse för sig.
Så spännande! Betyder det att alla de här fem objekten på bordet bredvid oss har varsin berättelse?
– Ja, varje objekt bär på en egen gest. Jag tänker inte på det som berättelser i verbal mening. Fast det är klart att alla de här objekten är gjorda i en teknik som pratar om historia, rikedom, borgerlighet och lyx. För mig handlar det om att lyfta det uttrycket från sina bördor till en annan plats. Jag inspireras av materialets historia och kulturella egenskaper. Men jag tycker också att mötet mellan sådant och materialets fysiska egenskaper och begränsningar är spännande. Det finns något både dekadent och komiskt i att jobba med kristall. Det är så mycket glas. Det är som en majonnäs av glas. Så mycket smak!
”Jag vill försätta föremålen i ett tillstånd och har en idé om hur jag ska gå till väga.”
Om vi använder utställningen som ett exempel på ditt skapande, vad är det första som händer i din process?
– Det är väldigt viktigt att arbeta med lust. Det blir bäst om jag arbetar med det jag är intresserad av. I just det här fallet fick jag en förfrågan från galleriet om jag ville göra en utställning. Jag har inte gjort någon stor, fördjupande utställning de senaste åren, och det var lockande för det är en ansträngning och jag vill testa något nytt. Jag vill inte göra utställningar som upprepar vad jag gjort tidigare. Det är viktigt att det finns ett nytt anslag. I det här fallet hade jag några olika saker jag ville prova.
Tekniskt?
– Ja, och uttrycksmässigt. Och då blev det så att jag ville jobba med kristall igen. Där kände jag att jag har mer att säga. Först börjar research- och skissprocesserna. Jag tänker, skissar, ritar i datorn och undersöker olika saker. Vi hade precis byggt färdigt sliperiet här bredvid och det kändes kul att göra något där jag verkligen utnyttjar det. När man slipar glas utgår man från en grundform som man mönstrar med skär. Jag ville jobba tyngre och med mer mönster. Jag ville nästan slipa bort grundformen. Jag sökte efter ett nytt förhållningssätt som var mindre konceptuellt och mer handlade om gester och hantverk. Varje slipat moment blir en del i ett collage. Jag ville att mönstren skulle vara som färg, som penseldrag.
Vad händer sedan?
– Sedan kommer en lång hantverksprocess. Först blåser jag grundformer och sedan ska man slipa. Det tar en dag eller två att göra varje element. Efter det värms det upp igen och då går allting väldigt fort. Det är en mer dramatisk process. Sedan kyls det ned och är färdigt. Det är spännande och tidskrävande.
Är du tekniskt skicklig?
– Ja, det är jag. Tekniken har alltid varit väldigt inkorporerad i min konstnärliga utveckling. Jag har ingen skiljelinje mellan hand och tanke. Att ha övat så mycket har gjort att jag har fått en snabb reflektionsbana; en tanke kan snabbt omsättas i praktik. Jag har varit besatt av att blåsa och slipa glas i tjugo år. Att kunna skapa egna verktyg och jobba i verkstaden är en del av det.
Var det en medveten kamp att bli så duktig som möjligt för att kunna uttrycka sig?
– Nej, det var inte smärtsamt. Jag övade mycket för att jag tycker att det är så fantastiskt roligt. Men det är ju som att lära sig ett språk. Helt plötsligt kan man säga saker på ett nytt sätt och konstruera nya språk utifrån de språk man kan. Det blir ett sätt att ta sig fram. Så på det sättet är det tekniska en del av den konstnärliga processen. Det är också ett sätt att kunna ingå i en dialog med andra, som i den här hyttan exempelvis.
Publicerad i Tidskriften Rum nr 8-2020