Från arkitektoniskt måste i antiken, till hajpad inredningsdetalj. Piedestalen har letat sig in i våra hem igen, om än i annan form än tidigare.
Ordet piedestal kom in i svenska språket 1639 via italienskans piedestallo. Möbeln är (oftast) en hög och smal fotställning för skulptur, vas, byst eller dylikt.
”Att sätta någon på piedestal” betyder att man, ofta på ett överdrivet sätt, visar mycket stor aktning för någon. Uttrycket kan dateras till 1859.
Piedestalen är känd sedan antiken och har vanligen formen av en kolonn, pelare eller baluster. Materialet kan vara sten, trä, järn eller keramik. I antikens Rom användes socklar och piedestaler för att få ensamma pelare att se mäktigare ut.
Redan de gamla grekerna placerade sina dyrgripar på piedestaler, och under det antikälskade 1700-talet kom naturligtvis piedestalen tillbaka som inredningsdetalj. I slutet av 1800-talet fanns en svartmålad piedestal i många medelklasshem.
Det klassiska vita blomsterbordet med spjälor blev populärt i Sverige i slutet av 1800-talet. Att ha växter inomhus var på modet i de finare salongerna och något exotiskt, som en palm, visades gärna upp på piedestal.
När Frihetsgudinnan levererades till USA var hon i bitar och utan något att stå på. En piedestal var vad som behövdes, men man hade problem att lösa finansieringen på (i dagens valuta) cirka 6,3 miljarder dollar. En kommitté fick i uppdrag att samla in pengarna, vilket resulterade i att över 160 000 människor bidrog och Frihetsgudinnan fick sin magnifika piedestal.
Publicerad i Rum Hemma nr 11-2018