Studio Supersju banar väg för textilväven - By RUM
Annons
Design, Inredning

Studio Supersju banar väg för textilväven

Medlemmarna i vävkollektivet Studio Supersju vill lyfta det textila konsthantverket – och gör det med bravur. Tidskriften Rum träffade fem av de sju handarbetarna för att prata om vävda verk och textilvävens aktuella status i branschen.

Annons

Vi träffar fem av sju handarbetande superhjältar: Josefin Gäfvert, Siri Pettersson, Miriam Parkman, 
Ia Centerhall och Vega Määttä Siltberg för kaffe och en apelsin i gruppens vävlokal i Årsta i Stockholm. Mirjam Hemström och Arianna E. Funk är också med i Studio Supersju men ute på galej i dag.

Vad lockade er till vävning från början?
– Det är nog lite olika. Jag började med kläder och ramlade in på vävningen. Jag är ganska rastlös som person men när jag började väva blev jag överraskad av mitt eget tålamod, säger Josefin Gäfvert. 
– Det var ganska lika för mig. Jag har också en grund i kläder och sedan när jag hittade till Handarbetets vänner trillade polletten ned: ”Det här är mitt medium”, berättar Miriam Parkman.
– Jag fastnade när jag gjorde mitt exjobb. Jag ville göra något väldigt storskaligt. Med vävning kan man skapa sitt eget material och det kan gå ganska snabbt att göra stora verk, säger Vega Määttä Siltberg.

Vävd matta av Ia Centerhall
Vävd matta av Ia Centerhall.

”2018 fick vi som grupp ett stipendium från Cathrine von Hauswolffs stiftelse, alltså från designmänniskor som tidigare inte hade kollat så mycket på konsthantverk”

Annons

När du säger ”verk”, menar du ett konstverk eller kallar ni alla era vävar för ”verk”?
– Det är en av de intressanta sakerna med vävning. Jag uppfattar gränserna mellan vad som är bruksföremål och vad som är konst som ganska flytande, vilket är en spännande kvalitet. Det kan vara så att man har gjort en matta som är tänkt att gå på men som också kan hänga på väggen som ett konstverk, fortsätter Miriam Parkman. 
– Väven ligger mellan olika definitioner, vilket jag tycker är spännande. Folk blir kanske lite osäkra på vad de ser och börjar reflektera. Tidigare hade nästan alla en vävstol hemma men i dag ser det ju annorlunda ut, säger Josefin Gäfvert.

Textilväv av Mirjam Hemström.

Ni slutade plugga 2016. Tycker ni att det har hänt något i branschen sedan dess?
– Ja, det tycker jag. Jag tycker att det är en stor skillnad, delvis tack vare oss. Det har startat fler grupper efter oss. Vi har fått väldigt mycket uppmärksamhet som grupp, och det var ju också meningen. Folk är mer intresserade. Två stora förlag släpper vävböcker i år (2020, reds. anm.); den ena är Arianna E. Funks och min. Och 2018 fick vi som grupp ett stipendium från Cathrine von Hauswolffs stiftelse, alltså från designmänniskor som tidigare inte hade kollat så mycket på konsthantverk. Något har onekligen hänt, menar Miriam Parkman. 
– Det går i cykler vad som behövs. Om det har varit väldigt sterilt och avskalat länge så behövs något annat sedan, säger Josefin Gäfvert.

Arianna E. Funk för Malmstensbutiken.
Miriam Parkman för Malmstensbutiken.
Annons

Vad blir nästa steg, tror ni?
– Jag hoppas att det satsas mer på offentlig konst igen. Jag hoppas på fler textila utsmyckningar på sjukhus och i andra offentliga miljöer, och jag hoppas att man förstår värdet i textil och inte är så rädd för materialet, säger Josefin Gäfvert. 
– Jag hoppas att man blir bättre på att använda textil lite friare. Förr i tiden var det ju exempelvis vanligt med textilier på väggarna, funderar Vega Määttä Siltberg.
– Jag sålde en rya till en kompis och nu hänger den hemma hos henne i köket i Trekanten. Det känns bra att en väv kan få vara konst hemma hos människor, och man måste inte ha en stor luftig villa för att den ska komma till sin rätt, säger Miriam Parkman.
– Det är dags att folk omvärderar vad saker får kosta. Många har en bild av att textil är billigt. De kanske måste vänja sig vid att det kostar lite mer, att det är något man sparar till och investerar i, hoppas Ia Centerhall. 
– Instagram är bra för att där kan man visa upp hela processen för sina följare och visa hur lång tid det tar att göra allt. Det bygger en förståelse för vad det är som kostar, säger Miriam Parkman.

Verk av Siri Pettersson.

”Jag hoppas att man förstår värdet i textil och inte är så rädd för materialet”

Hur sätter man en prislapp på sin produkt?
– Det är olika saker som vägs in. Framför allt vill man få betalt för tiden man lagt ned, och för materialkostnaden. Men andra faktorer väger också in: hur etablerad man är och vilket sammanhang man är i. Visar vi exempelvis vårt arbete i Malmstensbutiken blir frågan: ”Vilka är deras kunder?” och ”Vilka andra produkter visas i butiken?”, säger Vega Määttä Siltberg. 
– Ibland är det känslomässigt. Jag vill sälja ett verk som jag tycker om för mer pengar medan jag lättare kan skiljas från ett experiment, säger Miriam Parkman. 
– Jag sätter nästan alltid känslomässiga priser och någon annan kan ha tur om de får känslor för någon väv som jag inte tycker är så speciell, berättar Josefin Gäfvert.

Av Vega Määttä Siltberg.

”Vi vill närmare designer och arkitekter och hjälpa dem ta tillvara vävens möjligheter”

Hur fungerar er grupp? Hur jobbar ni tillsammans?
– Vi är lite mer som kollegor än som en supertajt grupp, konstaterar Vega Määttä Siltberg.
– Det hela började som en slump med den här lokalen. Jag, Ia och Siri gick i samma klass och sedan träffade vi de andra. Vi är alltså sju personer som vill hålla på med att väva och det i sig kändes som en cool grej. Sedan är det ju också väldigt mycket man måste ta tag i efter examen så det kändes bra att kunna dela upp uppgifter mellan flera personer, säger Miriam Parkman.  
– Vi arbetar inte tillsammans på det sättet att vi väver tillsammans utan har mer nytta av varandra på andra sätt. Och vi kan visa upp vävning på flera olika sätt. När vi ställer ut tillsammans blir det en stor bredd, förklarar Josefin Gäfvert.

Studio Supersju bildades av Josefin Gäfvert, Miriam Parkman, Ia Centerhall, Vega Määttä Siltberg, Siri Pettersson, Mirjam Hemström och Arianna E. Funk.
Matta av Josefin Gäfvert.

Hur funderar ni inför framtiden?
– Vi måste hitta rätt sammanhang. Det finns så mycket utrymme att använda textil i inredning. Mycket mer än vad som görs i dag. Det är dit vi vill nå, säger Miriam Parkman.
– Ja, det finns ett glapp mellan de olika världarna. Vi vill närmare designer och arkitekter och hjälpa dem ta tillvara vävens möjligheter, menar Vega Määtä Siltberg. 
– Sverige har traditionellt slängt och bränt en massa ull men det händer saker där. Hur kan man ta tillvara materialet? Det är något som diskuteras nu, säger Ia Centerhall.
– I dag är det naturligt att prata om hållbarhet och det är kanske också en anledning till att intresset ökar för hantverk. En intressant aspekt på vävstolen är att man själv är själva maskinen. Man kan använda el men det behövs inte. Det känns hållbart på flera sätt. Den är både historia och framtid, avslutar Miriam Parkman.

Josefin Gäfvert har sedan intervjun gjordes gått ur Studio Supersju för att få mer tid till andra projekt.

Publicerad i Tidskriften Rum nr 3-2020

Annons