En konstnär som är intresserad av det inredda rummet – Emilia Ilke berättar om den kreativa processen, hur teaterscenen har letat sig in i hennes tavlor och teorier om varför alla inredningsmagasin älskar henne.
Man känner ofta att man befinner sig i ett rum när man tittar på dina tavlor. Vad säger du om det?
– Jag analyserar inte så mycket men har förstått att jag har något slags rum – en scen, en horisont, ett golv. Jag var intresserad av teater när jag var yngre.
Vad lockade där?
– Det var en magisk värld. Jag älskade att gå på teater, nu tar jag mig inte tid längre.
Du känner inte samma magi när du ser på film?
– Nej, inte riktigt. Det blir mer personligt på teatern, intimare. Jag hämtar inspiration därifrån, och jag började jobba med inredning 2015 så jag hämtar inspiration därifrån också. Jag tänker på hur man bygger upp en värld för en plåtning och jobbar likadant med mina tavlor. Jag ”inreder” dem.
Trivs du i det rummet du inreder i dina tavlor.
– Ja, absolut. När jag var yngre sa folk ofta ”dina motiv är så obehagliga. Det finns något vrickat med dem”. Men både jag och mina tavlor har blivit snällare med tiden.
Om vi tittar på verkligheten, är din ateljémiljö viktig för dig?
– Ja, superviktig. På Gerlesborgsskolan hade vi jättestora rum med fem meter i takhöjd och gamla fönster så när jag slutade hade jag lite problem med att hitta en ateljé som levde upp till förväntningarna. Men sedan fick jag ett rivningskontrakt i Liljeholmen. För mig är det viktigt att det är mitt utrymme. Det ska vara mina färger, mina möbler, mina grejer. Jag får ett lugn om inredningen är på mitt sätt.
”Den kreativa processen är liknande den när jag jobbar med konsten: först är jag nöjd, får bra idéer och sedan bryts jag ned, får panik och tycker att allt är skräp.”
Det är så klart skillnad på att jobba som konstnär och att jobba med ett företag. Vi tycker mycket om din styling för Granit exempelvis. Hur går samarbetet till?
– De är väldigt sköna och tycker att jag kan göra vad jag vill, men det finns så klart styrning för man har ju ett speciellt rum, vissa färger och produkter att utgå ifrån. Det är skönt med styrsel, för får man välja på allt får man panik. Den kreativa processen är liknande den när jag jobbar med konsten: först är jag nöjd, får bra idéer och sedan bryts jag ned, får panik och tycker att allt är skräp. Men man får ju ihop det i slutänden i alla fall. Och man lär sig alltid något på vägen.
Du har designat egna produkter också.
– Ja, jag har exempelvis designat mönster till Jordling Homes ullfiltar. Det är verkligen inte lätt att jobba med produktion. Som konstnär kan jag välja vilka färger jag vill men fabriken hade bara ett visst antal och alla som vi hade valt var slut. Vi var tvungna att börja om. Kris, kris, kris! Vi fick välja nya färger på en halvtimme. Jag hade ont i magen i tre veckor innan samplet kom. Det var mycket fram och tillbaka. Jag höll på att bryta ihop lite men blev väldigt nöjd i slutänden. Jag har även jobbat med barnklädesmärket Blaou, gjort tapet med Sandberg och en matta tillsammans med Layered.
”Jag blev jättenöjd för en gångs skull.”
Inredningsmagasinen gillar dig jättemycket. Varför då, tror du?
– Jag vet inte. Jag kanske är lite trendkänslig eftersom jag har ett ben i inredningsvärlden. Jag inspireras av mode och foto, så mina verk kanske känns rätt i tiden. Och keramik har ju varit en väldigt stor trend och jag har inspirerats av keramik och bruksföremål sedan jag ställde ut med Carina Seth Andersson 2015.
Du har gjort platsspecifika verk också. Hur är det att få en rumslighet att förhålla sig till?
– Det är jätteroligt. Projektet Konsthissen var först ut och jag fick 1000 idéer. ”Vad ska jag göra? Jag måste göra något stort och politiskt!” Men jag är ju bara jag. Jag får göra det jag är bra på. Jag ville inte experimentera alltför vilt, men utomhus på lastkajen jobbade jag ändå i mdf som var ett nytt material för mig. Och själva hissen tapetserades i mina mönster. Den blev en helt egen värld! Sedan hörde restaurangen Colline av sig. Jag samlade ihop mina bästa motiv, tog med dem dit och limmade fast dem direkt på väggen. Jag blev jättenöjd för en gångs skull.
Publicerad i Tidskriften Rum nr 2-2020